Hugo och jag har den gångna helgen varit i Bangkok på fotbollsturnering. Vi åkte i fredags och kom hem sent i natt.
Vi var två lag som åkte tillsammans, ASA U12 och U14 (Asian Soccer Academy). Hugo har tränat extra hela tiden som vi har bott här och jag lärde mig först nu i helgen att han har tränat för en fotbollsakademi. Jag hade ingen aning om vad det var för något.
Det finns två svenska killar i U14-laget: Hugo och Philip. Philip är en superduktig målvakt och har bland annat spelat för Chelsea när han bodde i England.
Killarna hängde mest hela tiden. Jag hängde med Philips mamma Birgitta som är en av mina golfkompisar.
Det var en turnering för olika akademier här i Asien och det fanns lag med från Kina, Australien, Filippinerna, Indonesien, Malaysia och Thailand förståss. Vi höll till på Harrow International School som ligger nära den gamla Don Muang-flygplatsen.
De spelade fem matcher i lördags och vann fyra av dem. De förlorade sin sista match mot en thailändsk akademi som hade en misstänkt stor kille i målet. Han fick inte spela dagen därpå...
Varje match var bara 15 minuter lång, men spelet var desto mer intensivt. Det gällde att göra mål snabbt så grabbarna sprang som tusan.
Det var hysteriskt varmt även i Bangkok - grabbarna vilade i skuggan så fort det gick.
Det blev en del väntan mellan matcherna. Första dagen var vi på plats mellan 8 och 17. Andra dagen nästa lika länge.
Grabbarnas coach heter Lee Hawkins och har tydligen spelat för Southhampton tidigare. En mycket trevlig och engagerad kille som verkar leva för fotbollen.
Det gällde att fylla på mat- och vätskereserven hela tiden och vi mammor och pappor sprang och köpte kall dricka och mat hela tiden. Vi käkade lunch på en lokal thaikrog som låg alldeles vid skolan.
Eldsjälen Toto var givetvis med. Hans son Kier spelar i Hugos lag också.
Maten i Thailand är som tur alltid lika god. Oberoende av restaurang. Det spelar ingen roll att det är lite stökigt och att TVn står på hela tiden.
Hotellet vi bodde på var inte världens bästa och det absolut värsta med det var frukosten. Alla som tycker att ryssar inte är världens trevligaste hotellgäster har inte upplevt kineser i grupp. Himmel! Det var rena kalabaliken vid frukostbuffen. Allt var slut. Folk var så stressade. Så fort serveringspersonalen ställde från någon nytt försvann det i ett nafs. Folk tog hela fat med skinka och berg av allt annat. Jag har nog aldrig sett människor slafsa i sig så mycket. Folk käkade redan innan de hann sätta sig ner vid borden. Andra dagen fick vi dock reda på att de turister från de kinesiska gruppresorna inte fick sitta i det inre delarna av frukostrestaurangen och där var det betydligt lugnare.
Andra dagen spelade killarna bara tre matcher och Hugo var helt färdig mot slutet. De vann två av matcherna men förlorade mot ett annat thailändskt gäng i semifinalen. Spelarna i det gänget var alla misstänkt stora. Inte en chans att de grabbarna var U14. U40 snarare var vi alla överens om. Många hade skägg, mustach och var alla långa och rejält biffiga - inte många 14 åringar ser ut så. Inte i Asien i alla fall. De var i det närmaste proffs dessutom - det bästa gänget i Thailand tydligen - de som ska bli landslagsspelare så småningom och som tränar sju dagar i veckan och går i en special internatskola för fotboll. Lite fräckt kan man tycka att dessa inte ställer upp i rätt åldersgrupp. Och hur kul är det att vinna när det inte sker på ett schysst sätt. Detta är tydligen ett vanligt problem på turneringarna i Asien.
De vann bronsmedaljen i alla fall och Hugo var nöjd med sin insats. Han hade gjort två mål i turneringen och sprungit livet ur sig.
Vi landade här hemma först 01:30 så idag fick Hugo vara hemma från skolan eftersom han är övertrött och har ont överallt.
