Bärsan i Jakan

I fredags blev det golf som vanligt. Mari, Birgitta och jag spelade på en för oss ny bana - Permata Sentul, som var lång och smal och därför svår. Ingen av oss hade därför någon score att skriva hem om även om jag vann matchen mot Birgitta. Fem upp och 50.000 rupiahs rikare. Mari ville inte vara med på matchspel. Vi andra tycker att det är lite kul.

På fredagskvällen var Sara och jag ensamna hemma eftersom Hugo var hos en kompis och Chrille landade från Surabaya först sent på kvällen. Vi gick därför på bio och såg matinehäxfilmen Beautiful Creatures med middag på Sushie Groove innan - som vanligt alltså när Sara får bestämma.

Sen blev det en lugn hemmakväll med vila på grund av huvudvärksvädret igen för min del och lite utklädning för Saras del.

I lördags fick vi storbesök. Bärsan mellanlandade här hos oss i Jakan på väg hem från Japan och Singapore. Så roligt! Det blev ett kort men mycket uppskattat besök.

Efter att bara ha hängt vid poolen och snackat hela lördagen gick vi på stand-up på kvällen. Jakarta Comedy Club hade sin årliga Jokers´ Ball och hatt var obligatoriskt. Gitte, Kenneth och Kenneths föräldrar kom också över på en drink innan partyt.

Tre olika komiker uppträdde och endast den siste killan var rolig. Maten som serverades var heller inget att hänga i julgranen direkt. Men vi hade trevligt och tog även en drink på Shye på vägen hem. Det blev en ganska sen kväll.

I söndags åkte vi in till stan och Menara BCA.

I den skyskrapan finns ju Skye uppe på 56 våningen. Vi gick först ut i utomhusbaren för att ta lite Jakartabilder. Barnen fick konstigt nog följa med ut dit denna gång. Det är åldergräns där annars och barn brukar aldrig få gå ut i bardelen.

Vi fick ett fönsterbord.

Hela gänget utom jag åt baby back ribs.

Ungarna blev så mätta att de var tvungna att vila på maten.

Bärsan åkte hem redan på söndagseftermiddagen. Som sagt - det blev kort och intensivt, men så roligt.

Sara älskar att ta kort med min nya mobil. Jag har nu helt kommit in i Androidvärlden och gillar min nya mobil mer och mer. Den stora skärmen är urbra och en iphone känns nästan för liten nu i jämförelse.

Elbehörighet?

Idag har det mestadels handlat om pampering. För min del i alla fall. Because I´m worth it. Jag var bland annat och tog en mani-pedi i en salong på Lippo Mall. Där har man nu installerat en TV så man slipper ha tråkigt medan man får naglarna fixade. Idag visade de en skräckfilm för sina kunder. Vi fick avnjuta Mama och det är nog bara i Jakarta man får uppleva kombinationen spa&skräckfilm.

Någon elektriker kom inte hem till oss idag utan husägaren skickade bara de gamla vanliga killarna. De höll på hela dagen och jag höll tummarna för att de inte skulle få någon elstöt. Jag antar att ingen av dem har någon utbildning i varken elsäkerhet eller elinstallationer.

Ägaren hade tidigare sagt till oss att byta glödlampor. Och det har vi gjort för länge sedan utan att kunna tända lamporna i gästrummet. Idag upptäckte man att det inte fanns någon spänning i ledningarna och man fick dra nya elkablar efter att ha tagit hål i taket.

Pust! Never ending story med detta hus. Man lagar och kletar på lite färg. Väggarna är alldeles skitiga efter alla smutsiga hantverksfingrar och flammiga efter fläckmålningar efter dryga två år i kåken.

Regnet och åskan fortsätter även idag. Jag har införskaffat starka migräntabletter nu då de gamla vanliga är helt värdelösa.

Fixardag

Eftersom Engström inte är hemma har jag bilen hela dagarna. Jag passade därför idag på att göra en massa praktiska saker såsom att handla inför en kommande födelsedag.

Jag har även börjat att städa bland alla mina bilder och insett jag att jag har en del som ligger lagrat på tre olika datorer. Datorer som dessvärre slutat att fungera av olika anledningar. Jag åkte därför till Poins Square för att köpa så kallade harddrive connectors. (Plus i kanten för mig som lärde mig hur jag skulle göra genom att titta på ett klipp på Youtube). Jag hamnade på nedanstående ställe där de hade sådana till i alla fall två av hårddiskarna. Jag fullkomligen älskar plan 2 på Poins Square - där kan man alltid få hjälp med det tekniska. Killen i affären övertalade mig också att försöka laga två av datorerna som han tyckte fortfarande hade en hel liv i sig.

Det kostade heller ingenting att få hjälp att plocka ut hårddiskarna och ordna anslutningarna. Att laga datorerna skulle kosta cirka 50 USD stycket. Som hittat.

Så nu är det bara att tuta och köra.

Annars har vi hantverkare i huset igen. Denna gång är det elen i bland annat gästrummet som inte fungerar. Ägarens killar har redan varit här två gånger i detta ärende men inte lyckats lösa problemet. Jag hoppas att elektrikern som ska komma imorgon fixar det.

Ett vansinnigt åskoväder har placerat sig rakt ovanför oss nu på eftermiddagen. Det har blixtrat och dundrat i cirka två timmar och det håller på fortfarande. Huvudvärken är därför tillbaka. Takläckaget likaså. Denna gång rinner det in genom glastaket i gästbadrummet.

Det har gnölats lite här hemma över vardagsmaten på sistone. Att den inte är tillräckligt varierande och god. Jag har därför skaffat en ny app i telefonen som skickar ett middagstips varje dag. Bra med inspiration då de övriga i familjen vägrar att komma med förslag på middagsmat. Idag blir det vitlöksostfylld och baconlindad fläskfile.

I gräddsås och med pasta till. Det ska bli gott. Vi äter inte så mycket fläskkött här annars.

Huvudvärksväder

I söndags åkte vi in och käkade brunch på Grand Hyatt. Den brunchen är kanske inte lika flådig som på de andra stora hotellen, men den är mycket prisvärd eftersom barnen äter gratis. Det godaste i söndags var nästan krabban. Och chokladfonduen förståss.

Igår måndag var Sara ledig från skolan och vi åkte ut på lite ärenden. Vi käkade lunch på en trevlig thairestaurang på Pacific Place. Som tam-salladen var jättegod, phad thaien fick bara godkänt.

Annars har vi ett riktigt huvudvärksväder här just nu. Vädret är fantastiskt varje morgon med klarblå himmel. Sen kommer regnet på eftermiddagen och kvällen. Och då blir det alldeles höstlikt.

Det svänger antagligen rejält i lufttryck och jag har haft så ont i huvudet de två sista dagarna. Igår var jag så illamående att jag fick sitta med en iskompress på huvudet hela kvällen för att få bort värken.

Chrille reser idag iväg på tjänsteresa till Surabaya - Indonesiens motsvarighet till Surahammar som han säger. Han väntas inte hem förrän på fredag. Då kommer vi även att få ett annat riktigt finbesök. Mer om det senare.

Ett experiment

Hugo, Andy och Diego gick till en spelhall efter bion på PIM i fredags. De vann en massa biljetter, men eftersom klockan var mycket hann de inte hämta ut sina priser. De var helt uppspelta när de kom hem och åkte tillbaka till PIM redan på lördag morgon och bytte in sina biljetter mot .... wait for it... pennor. -'Jag behövde ändå pennor', sa Hugo.

Eftersom barnen ändå inte var hemma och protesterade fick jag äntligen med mig Chrille på lunch till den indonesiska restaurangen Cafe Senayan. Han hade varit på firmafest kvällen innan och var egentligen kanske inte sugen på just indonesisk mat.

Vi beställde käk för ett helt kompani. Fisken tyckte jag var jättegod.

Gado-gado - det vill säga kokta grönsaker i jordnötssås, var jättegott det med.

Nasi goreng ayam = fried rice with chicken.

Min nya favorit: tahu telor = tofu och ägg. Chrille tyckte inte maten var något märkvärdig eller god. Detta var ett experiment sa han. Jag gillade det.

Vi orkade inte äta upp allt. Vi smakade inte ens på kycklingspetten utan tog med oss de hem.

Det blev en runda golf på Pankan efter lunch och Chrille vann matchen  med två hål.

Det var en fantastiskt fin dag även om det inte framgår av bilden nedan eftersom det mulnade till mot slutet. Det blåste friskt och himlen var helt klarblå vilket ju hör till ovanligheterna här.

Det blev bio på Lippo Mall på kvällen där de hade stor modevisning.  

Chrille och jag såg Olympus has fallen som hade en fantastiskt scen i vilken terrorister tog över Vita huset. Barnen såg då samtidigt Identity thief som Hugo inte hade sett tidigare. Sara hade visserligen sett den en gång innan, men hon hade sett Olympus has fallen hela två gånger tidigare.

 I popcorn-kön.

'

Tyg och sömnad

Igår var jag på lunch med telecomfruarna. Renee som är i stan från KL drog ihop hela gänget igen. Eftersom tre av oss kommer från Indien fick det bli lunch på Ganesha - en indisk restaurang. Indiskorna käkar helst indiskt. Alltid. Vi åt buffe så vi storknade. Det var urgott och indiskorna visade hur man skulle äta vissa rätter vilket var toppen. Det blev en lugn middag hemma med biff och bea på kvällen. Sen såg vi Mästarnas mästare som Jessica så snällt laddat ner åt oss.

Idag var jag hos Isabell en sväng på morgonen för att planera en utflykt med vår Indonesian Heritage-grupp. Jag åkte sen vidare direkt till tygaffärerna i Pasar Mayestic. Hela det området var ganska så nedgånget när jag kom till Jakarta för drygt två år sedan, men har nu fräschats upp undan för undan. Nedan en modell av den stora nya shoppinggallerian som öppnats.

Det finns en del slitna kåkar kvar med hål-i-väggen-affärer runtomkring det nya. Jag letade efter tråd och blixtlås och hamnade i nedanstående affär.

Där satt det också en massa herrar på rad som sydde. Vilken tur man kan ha ibland! Jag lämnade snabbt in det som skulle lagas. Två USD kostar det att byta blixtlås. Och då betalar jag antagligen bule-pris.

Jag gick vidare och köpte en massa fina skjorttyger till Chrille och letade också efter gardintyg till TV-rummet. Isabell visade sina mörkläggningsgardiner i ett fleeceliknande tyg som verkade så bra - sådana finns på hotell bland annat. Tyget är väldigt lätt vilket passar för de stora dimensionerna som behövs här.

Nu ska jag bara mäta och åka tillbaka och beställa.

Fredagskvällen blir trist för min del. Alla är ute på var sitt håll utom jag som bara ska vara hemma. Sara är på sleepover hos en ny kompis och Hugo åkte precis iväg på bio med tre kompisar som sen ska hit och sova över. Chrille är på företagsfest.

Kecap Manis-fabrik

Idag var jag på utflykt med Indonesian Heritage Society igen då vi åkte till en kecap manis-fabrik.

Kecap manis är den söta indonesiska sojan och fabriken vi besökte var av den mindre skalan. Det lilla familjeföretaget drivs av Ibu Lani och hela tillverkningen sker på gården bakom hennes hus i norra Jakarta.

Ibu Lani började med en powerpoint-presentation i sitt vardagsrum. Hon berättade om företaget som startades av hennes pappa år 1961och gick igenom hela processen för hur man gör kecap manis.

Familjen turnummer är 7 och deras soja heter därför Septo Delee som betyder sju bönor. Sju ingredienser behövs också vid tillverkning av sojan; sojabönor, palmsocker, salt, vatten, kryddor, fungus (mögel) och sol.

Vi gick sedan ut på gården och såg tillverkningen live.

Man arbetar inte varje dag utan bara vid behov. De har en storkund som är en restaurangkedja (vi åt lunch sedan på en av dessa restauranger) och säljer resterande till små butiker i närheten. Det var rejält varmt vid de stora grytorna som idag innehöll färdikokad produkt.

Det är flera steg vid tillverkningen. Bönorna ska kokas i omgångar men även få mögla till sig - på bilden nedan är de färdigmöglade. Fungus.

Här i möglat, men torkat tillstånd.

Här har de möglade och torkade bönorna blandats med vatten och kryddor.

Kryddorna som används är galangal, citrongräs, lagerblad, apelsinblad, vitlök, stjärnanis och sesam.

Tillverkningen i denna fabrik var mycket enkel. Man filtrerade sojan genom dukar...

...som skakas för hand.

Förvaring av den färdiga produkten innan den hälls upp på flaskor. Man tillverkar ca 400 liter sojasås åt gången.

Flaskorna är återanvända ölflaskor som man för övrigt diskar för hand. Den gröna plastemballeringen på korken försluts med hårtork. Ganska så häftigt faktiskt. Inte en kemisk tillsats. Synd bara att sonen inte är intresserad av att ta över företaget.

Lagret syns på bilden nedan.

Vi fick provsmaka sojan genom att doppa indonesiska crackers, tofu och tempeh i den.

Vi fick varsin flaska i present. Jag köpte även några att ge bort. Hela 21.000 rupiah (ca 2 USD) stycket kostade de.

Sen blev det god lunch på Sate Senayan som Kat hade förbeställt. Ibu Lani hade också föreslagit vilka rätter vi skulle smaka på. Nästan det godaste idag var Tofu Telur, det vill säga tofu i ägg. Det låter ju inte så gott och jag har därför aldrig beställt eller ätit det tidigare. Men vilken tur att vi fick smaka på det idag.

Sen åkte jag direkt till skolan och hämtade Sara som skulle spela tennis.