Basket i KL

Long time no see bloggen. Jag har inte varit på humör för att blogga. Jag har tittat på Project Runway istället. Hela förra veckan stressade jag runt och letade hus in i det sista. Bara för att bli mer besviken. Inget kul.

Vi var i alla fall i KL i helgen då båda barnen spelade en basketturnering. De lämnades av i skolan tidigt på morgonen redan i fredags och åkte buss ut till flygplatsen med sina lagkamrater. Sara ville egentligen inte alls att vi skulle åka till KL, men vi gjorde det ändå. Vi tog ett senare flyg bara. Och tur var det för Hugo hade glömt sin plånbok hemma.

Barnen bodde två och två hos värdfamiljer medan Chrille och jag fick låna Big Johns och Renees lägenhet trots att de inte var i stan i helgen. Vi hade även deras bil och chaufför vilket var extra lyxigt.

IASAS anordnar turneringar och tävlingar mellan de olika internationella skolorna i Sydostasien i flera sporter.

International School of Kuala Lumpur där vi höll till är värdar för en basketturnering varje år.

Det var en mycket bra ordnad turnering. Matcherna spelades på tre plan samtidigt och planeringen höll fantastiskt bra. Matcherna spelades på fredag eftermiddag och på lördagen.

Utomhusplanen låg inklämd på en kyrkogård vilket var lite makabert.

Tjejerna gjorde bra ifrån sig och kom tvåa i turneringen.

Killaget kom fyra. Vi var väldigt upprörda på coacherna efteråt eftersom de dag två i princip lät endast fem killar spela hela tiden. Hugo fick spela lite grann då också, men vissa killar fick inte ens komma ut på plan vilket är fruktansvärt då de har lagt både tid och pengar för att ta sig ner till KL och bara får agera bänkvärmare. De blir dessutom tillsagda att sitta och hejja på sina medspelare hela tiden.
Inget annat lag hade den strategin utan man roterade runt bland spelarna så att de bästa fick vila sig emellanåt och alla fick vara med. Våra fem killar som fick spela var inte alla självklart bäst. Det gäller att föräldrarna känner coachen också misstänkte vi. JIS-spelarna gick i alla fall på hörntänderna efter att ha spelat tre matcher i rad. Förra året var situationen likadan och man hade samma coacher då också. En kille fick tydligen bara vara ute på plan i 37 sekunder - under hela turneringen. Så urbota dumt och disrespectful. Det är ju inte NBA detta. Glada miner på bilden nedan i alla fall. Jag har skrivit ett mail om allt detta till coacherna, men får inte skicka det för Hugo.

Barnen hade i alla fall kul. Hugo bodde hos en australiensisk familj medan Sara bodde hos en norsk som hade en hiss i sitt hus. På lördagkvällen hade värdtjejerna ordat ett poolparty men det var inte många killar som hittade dit. Hugo och två andra grabbar var de enda som kom. De var mycket nöjda med det.

Chrille och jag skippade prisceremonin efter turneringen då vi var för lacka. Vi gick ut på stan istället. Det var så härligt att kunna promenera även om vi gick runt i cirklar då vi inte hittade till restauranggatan Jalan Bukit Bintang först.

Drinkmenyn på ett av ställena var lika disrespectful som coacherna.

Idag har jag varit på möte i skolan om övergången från Middle School till High School.

Nationalmuseum

Igår var det utflykt med IHS igen. Vi var på nationalmuseet inne i stan. Museet är mer känt som elefantmuseet eftersom det vid ingången finns en elefant som en gång i tiden donerades av en thailändsk kung.

Det fanns en hel del att titta på. Mycket med både buddhistiska och indiska influenser. Vi nöjde oss med att se några höjdpunkter i den stora samlingen.

Vår guide var en engelsman som har bott här i många år. Han arbetar egentligen med HR-frågor men verkar brinna för historia och hoppar därför in och guidar ibland.

Givetvis fanns det även här tyger och batik. Batik är egentligen kanske det enda som indonesierna är duktiga på eftersom man historiskt handlat med sådant som växer av sig självt - kryddor till exempel. Man behöver då inte anstränga sig särskilt mycket. Keramiken på museet kom mestadels från Kina.

Den etnografiska delen av museet var ganska intressant.

När den lagom långa rundturen var slut såg vi att det var en stor demonstration på gatan utanför. Tåget med demonstranter var på väg till presidentpalatset som ligger ett stenkast därifrån och vi fick därför ställa in vår lunch i en restaurang i detta område. Vi kom inte ut ur museet på ett tag och fick en bonustur till guldrummet också där det häftigaste var små guldtärningar som användes som betalningsmedel förr i tiden. Om man ville köpa stora saker vill säga. För mindre inköp använde man tydligen avlagda kinesiska mynt som man köpte från Kina varje gång man bytte kejsare och valuta där. Jag tog så fina bilder på guldtärningarna, men fick en tillsägning av vakterna och var tvungen att radera alla mina bilder. Jag hade missat skyltarna som talade om att fotografering var förbjuden i detta rum.

Sedan lättade trafiken och då tyckte alla att det var bäst att ge sig av söderut igen. Vi åt en god lunch på en indisk restaurang istället. Vi hade en indiska med oss som beställde in en massa godsaker som vi delade på. Den indiska pizzan som servitören föreslog var hon dock tveksam till och skippade att ta in den.

Jag höll på att glömma min bahasalektion på eftermiddagen och blev som tur var påmind av vår fröken Ibu Tetty. Hon var redan på plats när jag kom hem och hade även med sig Margi - en amerikanska som nu ska joina vår grupp.

Idag åkte jag in till stan med Chrille redan på morgonen eftersom jag skulle hämta min dator som varit inlämnad på reparation. Jag har fått två sms och ett mail om att den nu var klar för upphämtning och blev därför mycket förvånad när jag kom in och fick veta att den inte alls var det. Pust.

Efteråt var det husjakt igen. Jag såg ett hus som var helt perfekt för oss och blev alldeles upphetsad. Tyvärr fick jag veta en timme senare att det redan fanns andra som ville ha det och priset blir nog för dyrt för oss. Typiskt. 

Jag skulle så gärna vilja flytta. Tvättmaskinen i vårt hus är numera strömförande och jag har fått stötar när jag har försökt att starta maskinen. Husägaren har i vanlig ordning skickat sin inkompetente handyman som inte förstår sig på någonting. Han kom, tittade på maskinen och gick. Jag vågar inte tvätta längre.

Äntligen en social dag

Jag har inte gett upp och fortsätter att leta hus in i det sista. Jag jobbar med tre olika husagenter samtidigt - de tre essen: Sandra, Sylvia och Sophia. Jag hittar ingenting bra på gångavstånd från skolan så jag har börjat titta något längre bort - i närheten av PIM2. Jag hittade ett mycket fint och lagom stort hus där igår, men det är nog ingen mening att flytta dit - skolbussen därifrån går lika tidigt som hemifrån oss nu fick jag reda på idag. Tyvärr. Vattnet i poolen var grönt - så här igenvuxet blir det på bara någon vecka om inte poolmaskineriet är igång. 

Jag hoppas så på att något bra dyker upp.

Idag har jag äntligen träffat lite folk. Isabelle och Gitte var hemma hos mig på brunch och vi satt och snackade mycket eftersom vi inte hade setts på så länge. Jag fick två fina minivaser från Gitte som hennes kompis i Danmark hade gjort.

Direkt efter brunchen åkte jag till PIM3 eftersom vi skulle fira Birgitta med en lunch på restaurang Union.

Birgitta fyller år idag. Mari hade planerat allt och till och med köpt en tårta på ett konditori som personalen i restaurangen inte hade något emot att servera.

Congrats Birgitta sa Mari, Ann-Sofie och jag.

Väl hemma igen var det eftermiddagsdisco. I vårt grannhus finns det en radiostadion och det blir bara mer och mer liv därifrån sedan man byggde på ovanvåningen.

Halva den nya våningen är en terrass och där brukar det sitta en massa ungdomar både på sena kvällar och på tidiga mornar. Indonesierna går ju upp 04:30 då de ber dagens första bön.

Imorgon blir det tidig morgon för oss också. Sara har tidig basketträning inför turneringen i KL som både hon och Hugo ska åka på i slutet av månaden. Båda barnen har haft en hel del tidiga och obligatoriska morgonpass då de måste gå upp klockan 05:00. Imorgon slipper dock Hugo att gå upp tidigt.

Tredje lugna helgen i rad

Chrille har haft en busy vecka - både på jobbet och efter jobbet så vi har haft en lugn helg. Jag är ännu inte helt frisk - hostar som en galning, så det har passat mig utmärkt. 

Även den gångna veckan har varit lugn för min del. Jag har tittat på en hel del hus tillsammans med en ny husagent - Sylvia. Hon är min bahasalärarinna Ibu Tettys lillasyster och en yngre kopia av henne. Hon hade en hel del hus att visa. Husen var alla enorma och inte helt moderna. Chrille och jag åkte ut igår och såg de bästa igen, men vi tyckte inte att något hus var bättre än det vi har.

Sara har gjort chokladgodis i veckan. Hon fick receptet av en kompis och var säker på att jag skulle älska hennes bakverk eftersom det innehöll både choklad och peanut butter.

Chrille och jag har också fått en tjusig bröllopsinbjudan men visste först inte vem brudparet var. Det visade sig att den blivande bruden är Hugos nya baskettränare som vi aldrig har träffat. Det är vanligt här i landet att man bjuder tusentals människor till bröllopen som tydligen inte är så mycket att hänga i julgranen. De indonesiska festerna överlag brukar kallas för DMP-fester. DMP som i datang-makan-pulang vilket betyder kom-ät-gå hem. Mycket mer än så brukar inte hända och som utlännning förväntas man dessutom att skänka en större summa pengar. Maten brukar inte vara någon höjdare heller och ofta får man skölja ner den med endast vatten och man nu inte hamnar på festens VIP-hylla. Vi kommer inte att gå på bröllopet. 

Jag har även hjälpt till på Walkathon som hölls för alla fyror och sexor på JIS i torsdags. Det är ett lopp som skolan anordnar för att samla pengar för olika välgörenhetsorganisationer. Studenterna måste först leta sponsorer (läs föräldrar) som betalar en i förväg överenskommen summa pengar för varje varv de springer eller går under loppet. Fyrorna samlar pengar till en organisation som arbetar med orangutanger medan sexorna stödjer en organisation som förbättrar tillgången på vatten och sanitet i Jakartas fattigare områden. Varje år delar man även ut flood relief buckets till människor vars hus dränkts i de årliga översvämningarna i staden.

Sara sprang och gick 11 varv på 45 minuter. Både Chrille och jag sponsrade henne.

Jag hjälpte till att dela ut frysta apelsinklyftor till alla löpare. De gick åt som smör i solsken.

I torsdags var det även bokklubbsträff hemma hos Mari. Hon hade gjort så god mat och även bakat semlor till efterrätt.

Dåliga husnyheter...

Igår åkte jag in till HP:s servicecenter med min dator eftersom den inte har varit så pigg på sistone. Hamnade då på Kota Casablanka - ett för mig nytt shoppingcetrum. Tydligen har hårddisken klappat ihop - vem vet om det beror på den illegala mjukvaran som jag fick installerad i HP-affären när jag köpte datorn. Jag betalade för ett Officepaket,  men fick inte originalprogrammet insåg jag först när jag inte kunde uppdatera det. HP vill inte kännas vid det problemet alls. Inget i detta land är väl original.

Sen åkte jag vidare till Indonesian Herigtage Society med mitt bidrag till en fototävling.  Har jag tur kommer mitt foto med i nästa års kalender med bilder på indonesiska landskap.

Idag har jag först varit på kaffemorgon med nordiska klubben och därefter var det dags för mitt första skift på Booster Hut.

Mellan 11:45 och 15:30 stor jag tillsammans med två andra föräldrar och sålde godsaker till studenterna på JIS. Chipspåsarna var mycket poppis. Så även isteerna. Sara kom in hela tre gånger med sina kompisar och skrev upp sina inköp på min lista.

Det regnar ymnigt fortfarande även om solen tittade fram lite granna på eftermiddagen idag. Det är grått och deprimerande. Man tycker så synd om alla människor vars hem står under vatten och som kanske har förlorat allt de äger och har. Till råga på allt har det dessutom varit vulkanutbrott i landet. Allt på en gång. Man ska skatta sig lycklig att man inte är drabbad.

Vi har nu under eftermiddagen fått trista nyheter om vår husbudget. Det visar sig nu att vi har samma peng att röra oss med som för tre år sedan trots att priserna verkar ha gått upp med 10% per år. Huset som vi ville byta till får vi nu tacka nej till. Vårt kontrakt går ut i mitten av mars och det börjar bli bråttom.

Två förluster

Igår var Chrille, Hugo och jag på bio och såg American Hustle som jag tyckte var mycket bra. Speciellt Christian Bale gjorde en otroligt bra insats. Jag håller nu tummarna för att han ska få en Oscar för sin roll. 

Sara var under tiden på födelsedagsfest där de bland annat spelade paintball. Hon sov därefter över hemma hos Halle.

Idag lördag var vi uppe tidigt eftersom Hugo skulle spela match. De förlorade stort mot ett indonesiskt lag. Chrille blev något upprörd eftersom han tyckte att Hugos lag var så illa organiserat och managerat. Han är lite sugen på att hoppa in och hjälpa till med både träningar och laguppställning. 

Sara spelade fotboll hon också lite senare på dagen och de förlorade också.

Det blev 2-0 till BIS. Sara fick spela back hela tiden idag och gjorde många bra räddningar.

Det blir en lugn kväll ikväll eftersom jag fortfarande är lite matt i pälsen. Trist att behöva vara krasslig nu när det är långhelg och allt.