Hippa ställen

Vi har haft en riktig partyhelg som fortsatte in på måndagen.

I fredags träffade vi Mats som är var här på tillfälligt besök. Vi åt middag på ett hippt ställe - Potato Head Garage, där dekoren tyvärr var bättre än maten. Restaurangen var dock urhäftig - såg ut som en stor hangar. Vi träffade på ett annat gäng där och fortsatte i samlad tropp till baren Lucy in the Sky - ett annat hippt ställe där de flesta var unga och just hippa. Baren låg på en stor lummig terrass inklämd mellan skyskraporna. 

På lördagen åt vi lunch på ännu ett hippt ställe - Three Buns, en restaurang med hamburgare på menyn. Gott och fräscht. Pommes fritsen med bea var godast enligt grabbarna i familjen.

Lite lustiga bord dock. Svårt att sitta i kjol där på avsatserna. På kvällen var vi på stor middag hemma hos Gitte och Kenneth och det var så trevligt att vi blev kvar länge, länge. Den andra sena kvällen i rad alltså.

Igår måndag var vi på stor födelsedagsfest hos Fitno. Fitno är en leverantör till Chrille och hade ordnat ett riktigt stort party på hotell Mulia. Festens tema var 70-tal och jag var överlycklig att vi inte hade klätt ut oss. Vi stog ut rätt bra som det var - vi var de enda utlänningarna där. Och de lokala hade inte heller klätt ut sig. Detta ställe var inte så hippt. De flesta kvinnorna bar slöja.

Ett känt indonesiskt band uppträdde och sångerskan gick runt bland borden. Festen lyfte dock inte riktigt - kanske för att det bara serverades vatten till maten.

Det hela var dock otroligt maffigt ordnat och det fanns till och med ett minicasino. Vi spelade några omgångar Black Jack och tackade för oss ganska så snabbt. Vi gjorde så som man gör här på partyn - man gör en DMP. Datang-Makan-Pulang som betyder komma-äta-gå hem.

Idag har jag lagat mat till de två lärarna som fortfarande sitter fängslade - de har dessutom fått flytta från häkte in till ett riktigt vidrigt u-lands fängelse. Idag fick de bland annat yoghurt, flingor och frukt till frukost; tonfiskmackor till lunch och fried rice med kycklingklubbor till middag. Man får hoppas att denna mardröm tar slut snart.

Jag beställde en byrå för ett tag sedan och den levererades idag. Den blev dock inte så snygg som jag hade hoppats på - den är nog bättre i vitt. Jag beställde byrån i teak med avsikt då det vita blir så kantstött vid flyttar.

Ingen av herrarna i familjen tyckte att den var fin. Grådask var ett omdöme. Jag ska dock beställa en till med dörrar i samma utförande. Kanske kan dessa båda platsa i en hall? Eller så låter jag måla dem senare.

Jag hade egentligen tänkt att beställa fyra sådana till vårt sovrum. Får se. Den växer med tiden känner jag redan efter några timmar.

Jalanan

Igår var jag inne i stan en sväng och tog då gångbron över Jalan Jenderal Sudirman. Där pågår just nu bygget av en spårväg som planerats i decennier men det är först nu som man äntligen har tagit tag i detta.

Idag tog det två timmar att ta sig in till stan då trafiken var vedervärdig. Pust. Ahok - Jakartas nye borgmästare, har inaugurerats idag. Han har en hel del motståndare eftersom han både är kristen och har kinesiskt påbrå. Jag misstänker att det var demonstrationer någonstans och då blir det gärna stopp. Överallt. 

Birgitta och jag åkte in för att titta på en filmvisning som Indonesian Heritage Society hade arrangerat. Jalanan hette filmen och det är en dokumentär om Titi, Boni och Ho - tre av de cirka 7000 gatumusiker som bor i Jakarta och som ofta spelar och sjunger på stadens bussar. Filmen har vunnit många priser på festivaler runtom i världen och jag kan verkligen förstå varför. Det är en otroligt gripande historia och jag som är lite blödig började gråta redan efter fem minuter.

Alla tre är duktiga musiker och skriver egna låtar som man fick höra genom hela filmen. Musikerna är dessutom riktiga karaktärer allihopa så filmen var mycket underhållande även om den handlar om människor som befinner sig längst ner på samhällsstegen.

Det fantastiska var att både regissören och de tre huvudrollsinnehavarna var på plats. De framförde några av sina egna sånger efter filmen. Det var dessutom en frågestund efteråt och det var så kul att höra hur det har gått för de tre tappra själarna. Det var också intressant att få veta lite om hur filmen hade blivit till - bland annat hur regissören hade lyckats komma in och filma Ho inne i ett indonesiskt häkte (han hade lurat poliserna att han filmade på uppdrag av den dåvarande borgmästaren). Fem år hade han följt och filmat musikerna.

Filmen har haft en hel del uppmärksamhet här också och gått på bio. De tre musikerna har blivit kändisar även om deras kändisskap inte har varat mycket längre än de vanliga 15 minutrarna. Regissören har därför startat en insamling då han så gärna vill se att de får varsitt hus att bo i. Åtminstone något litet så de slipper att bo på gatan eller under en bro som Boni fått göra i många år.

Jag köpte några DVD:er för att stödja insamlingen och ska visa filmen för de övriga i familjen snarast.

Borgmästaren Ahok har även visat filmen för stadens anställda. Han var tydligen själv i tårar efter att ha sett den och har redan gjort flera saker för att hjälpa de allra fattigaste i staden. Häftigt.

Lugn helg

Vi har haft en lugn och skön helg. I fredags kom Chrille hem sent så då var vi bara hemma. 

I lördags spelade Hugo sin första basketmatch med junior-varsitylaget där han har en fantastiskt bra tränare, Mr Eckhardt. De mötte ett indonesiskt lag som de slog ganska så lätt. 

Hugo fick börja på bänken men spelade sedan nästan hela tiden och lyckades göra flera poäng.

Vi åkte därefter till en av våra favoritrestaurangen just nu - Ramen 38, och åt goda nudelsoppor till lunch. Hugo beställer alltid en av de mer starka - chilibitarna riktigt simmar omkring i soppan.

Chrille och jag hade därefter planerat att spela golf, men det började att ösregna och åska så vi gick på bio istället. Vi såg Nightcrawler som var ganska OK - slutet kunde kanske ha varit annorlunda. Jag tog en selfie på Hugo och mig i popcornkön och såg att han verkligen nu är huvudet längre än mig.

Han har dock några centimetrar kvar tills han blir lika lång som Chrille.

Idag måndag har vi varit på vårt årliga besök på Kantor Imigrasi för att förnya våra visum. Barnen var glada över att få slippa skolan i några timmar. Lyckan blev dessvärre inte långvarit eftersom dagens besök gick rekordsnabbt. Tidigare gånger har vi ibland fått sitta och vänta i timmar på att det ska bli vår tur att gå in och ta bilder och skriva några namnteckningar. I år var det hela över på en kvart. 

Vi körde Chrille till jobbet och åt därefter lunch på PIM. Jag och barnen åkte sedan till skolan tillsammans eftersom jag skulle jobba på Booster Hut. På väg därifrån mötte jag dessa smågrabbar som sa Hallo Mister - en vanlig hälsningsfras här riktad till båda könen. Jag frågade om jag fick ta kort på dem och det fick jag. De ville därefter ha pengar....

Regnperioden har så börjat och i tidningarna får man tips om vad man ska laga för mat nu när det har blivit kallt....temperaturen har gått ner med flera grader nämligen....och en stark värmande gryta ska då vara bra. Det regnar och åskar lite då och då och det har redan varit översvämningar på vissa håll i staden.

Sara har börjat spela volleyboll och hade sin första träning idag. Igår söndag åkte hon ensam in till Teater Jakarta i stan och såg en lång dansföreställning. Några av hennes kompisar dansar i en lokal dansklubb som bjöd på världens show. De dansade både hiphop och contemporary och var mycket duktiga. Men numret som dansades av barn med Down syndrom gillade Sara mest.

Tempeh och tofu

Klaudia och jag arrangerade dagens utflykt med Indonesian Heritage Society. Vi besökte en tempehfabrik och en tofufabrik i östra Jakarta. Tempeh och tofu är två sojabönsprodukter som är den viktigaste proteinkällan för många indonesier. Båda fabrikerna låg nära varandra vid en flod. Det var härligt att se att man byggt en bra flodbank som förhoppningsvis ska hindra att det blir översvämningar vid höga vattenstånd.

Första stoppet var vid tempehfabriken. Tempeh är en sojabönskaka som man till exempel steker och kryddar med chili, lök och kecap manis - den söta indonesiska sojan. Jag gillar tempeh.

Fabriken drevs som ett kooperativ. Ett antal familjer både bodde och arbetade här tillsammans. 

Familjerna kom mestadels från en mindre stad på Java. Det hängde både tvätt och fågelburar alldeles vid tempehtillverkningen.

Första steget i tillverkningsprocessen var att koka sojabönorna.

Därefter avlägsnade man skalen som sedan såldes som koföda.

Indonesien är inte självförsörjande på sojabönor utan man måste importera - från USA bland annat. Det lustiga är att bönorna från USA är billigare.

Allt arbete gjordes för hand.

Bönorna sköljdes sedan i flera omgångar.

De skalade och sköljda bönorna kördes sedan genom en stor sil och blandades sedan med en speciell tempehjäst och fick sedan jäsa en stund.

De jästa bönorna formades därefter till kakor i olika former och paketerades i plastfolie och bananblad. De fick sedan ligga på tork i en dag.

Denna fabrik har inga kylskåp så man var tvungen att snabbt sälja det man hade tillverkat. Kakorna börjar annars att mögla redan efter ett dygn.

Arbetarna och deras familjer bor i anslutning till lagret.

Varje familj har ett litet rum var.

Barnen var mycket nyfikna på oss och ställde gärna upp på bild. Vi tackade för besöket och lämnade ett antal kilon av de viktigaste basvarorona som tack. Ris, socker, olja och snabbnudlar utgör basen i de fattigas mathållning.

Vi fortsatte därefter till tofufabriken.

Arbetsmiljön där var om möjligt ännu sämre än på det förra stället. Det var mörkt, murrigt och mycket smutsigt. 16 personer arbetade här i ett 12-timmar långt skift. De tjänar cirka 7 USD per dag.

Sojabönorna här lades först i blöt.

De maldes sedan i nedanstånde lilla kvarn och man tillsatte vatten.

Sojamjölken pumpades sedan upp till stora kokkärl och kokades i några timmar.

Man hade alltså tillgång till några hjälpmedel i denna fabrik.

Den färdigkokta mjölken saltades och fick kyla av sig en stund.

Tofun skulle sedan få rinna av. Den östes därefter upp i små tygbitar och lades ner i formar. 

Formarna ställdes sedan uppepå varandra för att pressa bort överflödigt vatten.

Den färdiga tofun lades sedan ner i vattenbad.

Det är inte tal om någon pastörisering eller sterilisering. Man handskas allstå med den färdiga produkten helt oskyddat.

Nedanstånde kille är en kund som köpte 42 stycken tofubitar som han skulle transportera till en marknad i närheten. Han packar ner dem direkt i sin moppeställning. Han tjänar tydligen 1.000 rupiah per styck - alltså totalt 42.000 på denna affär vilket motsvarar knappt 4 USD.

Vi lämnade även här mat som tack för besöket som var mycket intressant. Jag och flera andra åkte därefter direkt vidare till Hotel Grand Kemang där det hölls julmarknad. Snacka om tvära kast. Ikväll är det bokklubbsmiddag hemma hos Jenny.

FN-dag på Middle School

Idag har Middle School firat FN-dagen och det är en underbar dag att vara i skolan på. Man firar sin internationella gemenskap på ett mycket trevligt sätt. Jag missade tyvärr flaggparaden på morgonen och kom först till lunchsamlingen på Bali-scenen. 

MS-rektorn höll tal som vanligt. Dagen till ära lite utklädd - i Canadas färger.

PTA hade med hjälp av oss mammor sedan arrangerat den internationella lunchen för eleverna. Vissa småsaker fick man provsmaka gratis, andra större lunchportioner fick man köpa. 

De japanska mammorna bjöd bland annat på sushi; de koreanska på bulgoggi; amerikanskorna serverade sloppy joes och hot dogs; de thailändska mammorna hade gjort både phad thai och min favorit - sticky rice med mango; tyskorna hade lagat till currywurst medan de nya zeeländska mammorna serverade kiwis och choklad. Det fanns en massa annan god mat från flera andra länder såsom Indien, Pakistan och Italien också.

Sverige och Norges bord blev fint dekorerat i år. Vi bjöd på köttbullar, kanelbullar, chokladbollar och våfflor.

Vårt bord stog i mitten och det var en ständig ström av elever under hela den timlånga lunchrasten. 600 elever går i Middle school så nästan allt gick åt.

Nina, Linda, jag, Irene, Torill och Anders hjältes åt idag. Våra fina nationaldräkter hade vi som vanligt lånat från den svenska ambassaden. De är tjusiga men sydda i tungt polyestertyg så efter bara en kort stund blev det mycket varmt att ha dem på sig.

Sara hade sin Sverigetröja idag men ville inte vara med på bild tillsammans med sin mamma. Jag lyckades fånga henne på en bild åtminstone.

High School firar FN-dagen i slutet av november och då planeras det för ett liknande upplägg.