Jalanan

Igår var jag inne i stan en sväng och tog då gångbron över Jalan Jenderal Sudirman. Där pågår just nu bygget av en spårväg som planerats i decennier men det är först nu som man äntligen har tagit tag i detta.

Idag tog det två timmar att ta sig in till stan då trafiken var vedervärdig. Pust. Ahok - Jakartas nye borgmästare, har inaugurerats idag. Han har en hel del motståndare eftersom han både är kristen och har kinesiskt påbrå. Jag misstänker att det var demonstrationer någonstans och då blir det gärna stopp. Överallt. 

Birgitta och jag åkte in för att titta på en filmvisning som Indonesian Heritage Society hade arrangerat. Jalanan hette filmen och det är en dokumentär om Titi, Boni och Ho - tre av de cirka 7000 gatumusiker som bor i Jakarta och som ofta spelar och sjunger på stadens bussar. Filmen har vunnit många priser på festivaler runtom i världen och jag kan verkligen förstå varför. Det är en otroligt gripande historia och jag som är lite blödig började gråta redan efter fem minuter.

Alla tre är duktiga musiker och skriver egna låtar som man fick höra genom hela filmen. Musikerna är dessutom riktiga karaktärer allihopa så filmen var mycket underhållande även om den handlar om människor som befinner sig längst ner på samhällsstegen.

Det fantastiska var att både regissören och de tre huvudrollsinnehavarna var på plats. De framförde några av sina egna sånger efter filmen. Det var dessutom en frågestund efteråt och det var så kul att höra hur det har gått för de tre tappra själarna. Det var också intressant att få veta lite om hur filmen hade blivit till - bland annat hur regissören hade lyckats komma in och filma Ho inne i ett indonesiskt häkte (han hade lurat poliserna att han filmade på uppdrag av den dåvarande borgmästaren). Fem år hade han följt och filmat musikerna.

Filmen har haft en hel del uppmärksamhet här också och gått på bio. De tre musikerna har blivit kändisar även om deras kändisskap inte har varat mycket längre än de vanliga 15 minutrarna. Regissören har därför startat en insamling då han så gärna vill se att de får varsitt hus att bo i. Åtminstone något litet så de slipper att bo på gatan eller under en bro som Boni fått göra i många år.

Jag köpte några DVD:er för att stödja insamlingen och ska visa filmen för de övriga i familjen snarast.

Borgmästaren Ahok har även visat filmen för stadens anställda. Han var tydligen själv i tårar efter att ha sett den och har redan gjort flera saker för att hjälpa de allra fattigaste i staden. Häftigt.