Klaudia och jag arrangerade dagens utflykt med Indonesian Heritage Society. Vi besökte en tempehfabrik och en tofufabrik i östra Jakarta. Tempeh och tofu är två sojabönsprodukter som är den viktigaste proteinkällan för många indonesier. Båda fabrikerna låg nära varandra vid en flod. Det var härligt att se att man byggt en bra flodbank som förhoppningsvis ska hindra att det blir översvämningar vid höga vattenstånd.
Första stoppet var vid tempehfabriken. Tempeh är en sojabönskaka som man till exempel steker och kryddar med chili, lök och kecap manis - den söta indonesiska sojan. Jag gillar tempeh.
Fabriken drevs som ett kooperativ. Ett antal familjer både bodde och arbetade här tillsammans.
Familjerna kom mestadels från en mindre stad på Java. Det hängde både tvätt och fågelburar alldeles vid tempehtillverkningen.
Första steget i tillverkningsprocessen var att koka sojabönorna.
Därefter avlägsnade man skalen som sedan såldes som koföda.
Indonesien är inte självförsörjande på sojabönor utan man måste importera - från USA bland annat. Det lustiga är att bönorna från USA är billigare.
Allt arbete gjordes för hand.
Bönorna sköljdes sedan i flera omgångar.
De skalade och sköljda bönorna kördes sedan genom en stor sil och blandades sedan med en speciell tempehjäst och fick sedan jäsa en stund.
De jästa bönorna formades därefter till kakor i olika former och paketerades i plastfolie och bananblad. De fick sedan ligga på tork i en dag.
Denna fabrik har inga kylskåp så man var tvungen att snabbt sälja det man hade tillverkat. Kakorna börjar annars att mögla redan efter ett dygn.
Arbetarna och deras familjer bor i anslutning till lagret.
Varje familj har ett litet rum var.
Barnen var mycket nyfikna på oss och ställde gärna upp på bild. Vi tackade för besöket och lämnade ett antal kilon av de viktigaste basvarorona som tack. Ris, socker, olja och snabbnudlar utgör basen i de fattigas mathållning.
Arbetsmiljön där var om möjligt ännu sämre än på det förra stället. Det var mörkt, murrigt och mycket smutsigt. 16 personer arbetade här i ett 12-timmar långt skift. De tjänar cirka 7 USD per dag.
Sojabönorna här lades först i blöt.
De maldes sedan i nedanstånde lilla kvarn och man tillsatte vatten.
Sojamjölken pumpades sedan upp till stora kokkärl och kokades i några timmar.
Man hade alltså tillgång till några hjälpmedel i denna fabrik.
Den färdigkokta mjölken saltades och fick kyla av sig en stund.
Tofun skulle sedan få rinna av. Den östes därefter upp i små tygbitar och lades ner i formar.
Formarna ställdes sedan uppepå varandra för att pressa bort överflödigt vatten.
Den färdiga tofun lades sedan ner i vattenbad.
Det är inte tal om någon pastörisering eller sterilisering. Man handskas allstå med den färdiga produkten helt oskyddat.
Nedanstånde kille är en kund som köpte 42 stycken tofubitar som han skulle transportera till en marknad i närheten. Han packar ner dem direkt i sin moppeställning. Han tjänar tydligen 1.000 rupiah per styck - alltså totalt 42.000 på denna affär vilket motsvarar knappt 4 USD.
Vi lämnade även här mat som tack för besöket som var mycket intressant. Jag och flera andra åkte därefter direkt vidare till Hotel Grand Kemang där det hölls julmarknad. Snacka om tvära kast. Ikväll är det bokklubbsmiddag hemma hos Jenny.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar