lördag 28 december 2013

Cykeltur till ett vattenfall

De gulliga små aporna som hoppar på våra tak nattetid ser ut som på bilden nedan. Vi lyckades fånga en hel familj på bild häromdagen när vi satt på vår balkong en eftermiddag. De låter inte så mycket som tur är. Det som låter är istället cikador. Deras läten låter så mycket att vi och många med oss trodde första gången vi hörde dem att det var brandlarmet som gått. De låter länge - både på mornar och kvällar, och Nina säger att i Japan blir folk galna av detta ljud ibland.


Igår gjorde jag en fuling och reserverade fyra solstolar genom att lägga handdukar på dem. Vi skulle inte använda dem förrän efter lunch, men givetvis hade folk tagit både stolar och handdukar när vi väl kom till stranden.


Vi var nämligen på en cykelutflykt direkt efter frukost igår då vi cyklade säkert hela två kilometer bort till ett vattenfall.


Cyklingen var inte det jobbiga, utan backen man var tvungen att gå uppför för att ta sig upp till vattenfallet. Himmel vad svettiga vi blev allihopa. Vi gick dessutom uppför själva backen och tog inte trapporna bredvid vilket nog hade varit lite lättare.


Varning för hala berg!


Vattenfallet var kanske inte så imponerande stort, med det var i alla fall ett vattenfall. Mina barn har nog inte sett ett sådant tidigare.


Och det var skönt att doppa fötterna i det lagom varma vattnet.


Jag klättrade en bit uppför det hala berget ....


.. och snart hängde de andra på de också.



Det satt en liten groda på en avsats och Helena ville att jag skulle jaga ner den till en bassäng nedan i vilken det låg en annan svensk familj och badade. Jag vågade inte göra det.


Sara gjorde en Top Model-pose.


Det fanns många otroligt höga träd.


Tillbakavägen var inte så jobbig.


När vi kom tillbaka till den jobbiga backen kunde man välja på att gå tillbaka till baslägret eller fortsätta vidare upp till de sju källorna.


Man kunde antingen gå 271 trappsteg ner, eller fortsätta 367 trappsteg upp.


Chrille, Hugo och jag var de enda som antog den utmaningen trots att Hugo var lite snorig.


Vi blev ännu mer svettiga och vi fick sätta oss och vila i en minut på vägen, men upp kom vi!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar