Mantadyk

Hugo och jag gjorde våra 14:nde och 15:nde dyk igår. Så många dyk har vi nu gjort sedan vi började dyka förra året. Den stora dykbåten gick klockan 08:00 och vi var redo.

Man fick göra iordning sina dykgrejor själv ombord och det var en nyttig övning.

Det är lite pillrigt att få allt på plats.

Roberto från Italien är dykchefen på vår resort höll en genomgång innan varje dyk. Han har gjort cirka 7700 dyk hittills. Vår dive master - indonesiske Frans nedan till höger, har gjort cirka 6000. Frans hade hela tiden bara hand om oss två och det kändes tryggt. Vi var många ombord och blev indelade i flera grupper. Roberto hade hand om två par - varav ett ädre från USA som dök med varsin proffskamera. Mannen var tydligen dykinstruktör i Seattle - mer om dem nedan...

Första dyket vid Sebayor Kecil var ett riktigt feel good-dyk. Vi dök längs fina korallformationer hela tiden, såg många olika fiskar och en stor sköldpadda som vi låg stilla vid ett bra tag. Min luft räckte ovanligt länge under detta dyk eftersom jag försökte hålla mig så stilla som möjligt. Jag fick trots det dela luft med Frans vid slutet av varje dyk så vi skulle kunna vara nere så länge som möjligt eftersom Hugo alltid gör av med mycket mindre luft än jag.

Gårdagens andra dyk var vid Manta Point. Det dyket var lite mer besvärligt eftersom det var oerhört strömt i vattnet. Vi fick gå ner till botten så fort som möjigt efter att ha hoppat i, bara simma längs botten och försöka hålla ihop hela tiden. Både vi och alla fiskar gled snabbt fram med strömmen.

Vi var nere ett bra tag och trodde nästan inte vi skulle få se några mantor eftersom det nästan var dags att gå upp. Då hörde vi att en annan dykledare knackade på sin tank och vi simmade snabbt bort till de andra grupperna som alla låg vid en stor manta. Jag fick snabbt ta Frans andra regulator och vi gjorde allt för att hålla fast oss vid stenar på botten för att inte försvinna bort med strömmen. Hugo råkade då i all uppståndelse putta bort min regulator men jag fick som tur var tag på den snabbt igen. Vi såg en fin white manta ray. Så mäktigt. Den var säkert 3-4 meter mellan vingspetsarna. WOW!

Det var ett fantastiskt dyk. Flera ombord tyckte att det var oerhört strongt jobbat av Hugo som bara är 13 år att klara detta dyk. Vi var båda ganska så trötta efter att ha simmat i den starka strömmen och låg och vilade oss på taket efteråt.

Efter att ha kommit iland igen hörde vi att vi missat världens uppståndelse där nere. Det äldre amerikanska paret hade nämligen gjort bort sig big time och det hade varit riktigt otrevligt ombord. När Robertos grupp gick upp bestämde sig nämligen Seattle-frun för att vara kvar och dyka för att fortsätta fotografera mantorna. Hennes luft var då nästan slut... Hennes man - som också var hennes buddy, hade då glatt gått upp med de andra fyra i gruppen. Dykledaren Roberto märkte inte heller att hon saknades förrän de var vid ytan.... de fick en nervös väntan på båten i säker fem minuter innan hon dök upp igen med en annan dykgrupp som hon som tur var träffade på under ytan när de satt stilla under sitt safety stop på 5 meters djup. Hon fick då tydligen dela luft med den dykledaren eftersom hennes tank var då helt tom. Det blev då en hätsk ordväxling som många ombord var med i. Det var osäkert om de två skulle få fortsätta dyka med denna dykklubb eftersom de brutit mot flera viktiga dykregler. De såg lite skamsna ut vid middagen...