Snorklingstur runt Giliöarna

Igår var vi ute och snorklade. Solen gassade och det såg ut att bli en lovande dag. Det var knökfullt på båten men för ovanlighetens skulle träffade vi inte på några svenska ryggsäcksturister. De är väl hemma och jobbar nu under sommaren.

Första stoppet var vid vraket på Gili Menos östkust. Det var fullt av folk och massor med båtar som åkte mellan alla som låg i och snorklade och det kändes bara så där bra. Korallerna här är mestadels döda och man ser inte heller så mycket fisk. Jag agerade dessutom ordningspolis och sa till två unga backpackertjejer att inte stå på de få stackars korallerna som fortfarande hade överlevt alla ankarkast.

Andra stoppet var vid Turtle Point utanför Gili Menos norra kust. Vi såg tre stora sköldpaddor men ingenting annat eftersom vi snorklade på ganska djupt vatten. Sara frös och vi fick gå upp ur vattnet först av alla.

Det blåste upp och vågorna gick höga ute på havet när vi åkte bort mot Gili Air. Hugo blev då lätt illamående men kände sig tack och lov bättre efter att ha fått lite chips i magen.

Det började regna dessutom och vi frös i våra blöta badkläder.

Som vanligt la båten till vid samma restaurang där de tuffa och tatuerade killarna som serverar alla ser ut att vara lite halvhöga. Det fanns inga lediga bord under tak så vi gick därför raskt vidare till grannkrogen trots att vår båtpersonal gjorde allt för att vi skulle vara kvar.

Det var lugnt och skönt på det andra stället men vi kunde inte beställa in varmt te att värma oss med till fler än Lova eftersom köket hade fullt upp med att brassa käk.

Tjejerna köpte varsin sarong - obligatoriskt! på Gili Air eftersom försäljarna är på en hela tiden, och vi gick ombord på båten igen.

Det tredje snorklingsstället - söder om Gili Air, var dagens bästa. Men jämfört med Komodo var det tyvärr ingenting att skriva hem om.

Alla snorklingsbåtarna från Gili Trawangan tog samma rutt runt öarna igår. Jag räknade totalt till sju båtar så det blev lite grötigt tidvis. Det gjorde ont i hjärtat att se att alla båtarna släppte ner sina ankare hur som helst. Även här på det bästa korallstället runt Giliöarna. Att man inte inser att man måste skydda det lilla man har kvar så att turisterna som kommer hit framöver har något att titta på när de dyker och snorklar. Det är ju det folk kommer hit för. Ja, det och den magiska svampen också.

Jag försökte ta kort på Sara när hon hoppade från båten men det ville sig inte riktigt för mig.

Som tur var kom barnen på koden till mitt kodlås på cykeln när vi kom iland på Gili Tralala och det var dags att cykla hem. Jag hade gett dem i uppdrag att låsa cyklarna på morgonen medan jag letade efter ett minneskort till undervattenskameran. De hade låst men inte tittat så noga på koden till mitt lås.

Vi hade en lugn kväll på hotellet igår medan Jeanette och gänget cyklade ner till stan. Idag är det vår sista dag på ön. Vi njuter in i det sista!