Kecap Manis-fabrik

Idag var jag på utflykt med Indonesian Heritage Society igen då vi åkte till en kecap manis-fabrik.

Kecap manis är den söta indonesiska sojan och fabriken vi besökte var av den mindre skalan. Det lilla familjeföretaget drivs av Ibu Lani och hela tillverkningen sker på gården bakom hennes hus i norra Jakarta.

Ibu Lani började med en powerpoint-presentation i sitt vardagsrum. Hon berättade om företaget som startades av hennes pappa år 1961och gick igenom hela processen för hur man gör kecap manis.

Familjen turnummer är 7 och deras soja heter därför Septo Delee som betyder sju bönor. Sju ingredienser behövs också vid tillverkning av sojan; sojabönor, palmsocker, salt, vatten, kryddor, fungus (mögel) och sol.

Vi gick sedan ut på gården och såg tillverkningen live.

Man arbetar inte varje dag utan bara vid behov. De har en storkund som är en restaurangkedja (vi åt lunch sedan på en av dessa restauranger) och säljer resterande till små butiker i närheten. Det var rejält varmt vid de stora grytorna som idag innehöll färdikokad produkt.

Det är flera steg vid tillverkningen. Bönorna ska kokas i omgångar men även få mögla till sig - på bilden nedan är de färdigmöglade. Fungus.

Här i möglat, men torkat tillstånd.

Här har de möglade och torkade bönorna blandats med vatten och kryddor.

Kryddorna som används är galangal, citrongräs, lagerblad, apelsinblad, vitlök, stjärnanis och sesam.

Tillverkningen i denna fabrik var mycket enkel. Man filtrerade sojan genom dukar...

...som skakas för hand.

Förvaring av den färdiga produkten innan den hälls upp på flaskor. Man tillverkar ca 400 liter sojasås åt gången.

Flaskorna är återanvända ölflaskor som man för övrigt diskar för hand. Den gröna plastemballeringen på korken försluts med hårtork. Ganska så häftigt faktiskt. Inte en kemisk tillsats. Synd bara att sonen inte är intresserad av att ta över företaget.

Lagret syns på bilden nedan.

Vi fick provsmaka sojan genom att doppa indonesiska crackers, tofu och tempeh i den.

Vi fick varsin flaska i present. Jag köpte även några att ge bort. Hela 21.000 rupiah (ca 2 USD) stycket kostade de.

Sen blev det god lunch på Sate Senayan som Kat hade förbeställt. Ibu Lani hade också föreslagit vilka rätter vi skulle smaka på. Nästan det godaste idag var Tofu Telur, det vill säga tofu i ägg. Det låter ju inte så gott och jag har därför aldrig beställt eller ätit det tidigare. Men vilken tur att vi fick smaka på det idag.

Sen åkte jag direkt till skolan och hämtade Sara som skulle spela tennis.