Olivpresseriet var inte igång längre utan man visade bara hur olivoljetillverkning gick till före maskinernas tid.
Först malde man oliverna med denna stora sten. Varje familj hade mellan 20-30 träd och man producerade själv all den olja man behövde under året.
Det gick åt cirka sju kilo oliver för att få fram en liter olivolja på den tiden. Idag - då man har en mer effektiv tillverkning, går det bara åt fyra kilo oliver per liter olja.
De malda oliverna lade man sedan i påsar vävda av gethår och man pressade sedan allihopa i pressar för att få fram oljan ur frukterna.
Av oljan tillverkade man även tvålar och schampo. Nedan syns olika modeller av oljelampor.
Det finns många olika olivsorter.
Efter den korta rundturen kunde vi köpa olika olivprodukter i caféet. Vi både fikade och handlade. Jag köpte bland annat en olivmarmelad som ska vara god till kött.
Från Eggares till den lilla fiskebyn Apollonas var det sedan inte så långt. Bara tre mil eller så. Vi satsade på att ta kustvägen längs öns norra kust i hopp om att få se fina vyer. Och fina vyer såg vi eftersom vi snart kom till ett bergigt område. Fy farao vad brant det var emellanåt. Det var riktigt läskigt. Jag koncentrerade mig på vägen för att slippa känna svindel. Det läskigaste var de branta stigningarna där jag ibland var tvungen att växla ner i en skarp kurva för att bilen skulle orka köra upp. Usch. Jag var alldeles skakig i benen när vi väl kom fram. En timme hade det tagit att köra de 30 kilometrarna. Olle som körde den andra bilen hade också tyckt att det hade varit nervöst. Det blev lunch på en riktig turistfälla vid vattnet.
Byn Apollonas är tydligen ett ställe man besöker då man tar en guidad rundtur på ön. Maten på restaurangen var ganska dålig och vi misstänkte att ägarna inte räknar med att folk ska komma tillbaka. Med tanke på hur jobbigt det hade varit att ta sig dit åker folk nog till den lilla fiskebyn på öns nordöstra kust bara en gång. Skönt att man inte bor där.
När det var dags att ge sig av därifrån förhörde vi oss om bergvägen var lika läskig. Ja fick vi som svar, den är sämre än kustvägen sa man dessutom. Vi chansade och tog den ändå. Vi gjorde ett stopp på en av de högsta punkterna. Vår fula gula bil syns på bilden nedan.
Kvaliteten på vägen var kanske sämre än kustvägens fina asfalterade vägar, men den upplevdes inte som lika läskig eftersom man inte såg att det sluttade så brant ner mot havet. Det var dock fortfarande brant men jag tittade på vägen hela tiden och klarade av det benet av utflykten också.
Kraftverk. Från igår och idag på toppen.
Vi stannade även till i byn Halki som ligger mitt på ön. Då kunde jag andas ut eftersom vi då hade lämmnat den bergiga delen av ön. Byn är en konstnärsby och många av husen såg mer italienska eller franska ut. Många av affärerna var stängda eftersom man stänger för siesta mitt på dagen när det är som varmast.
Spritbränneriet hade dock öppet. Här tillverkade man Naxos kända citronsprit Kitron.
I museidelen kunde man se hur sprittillverkningen gick till i slutet av 1800-talet då man började tillverka drycken.
På vägen hem stannade vi till i det fina hus som Lise och Olle bor i på sin semester. Barnen badade i poolen en stund.
Huset låg högt i en sluttning med utsikt över Naxosbukten.
På kvällen var vi lite möra - framför allt jag, efter dagens strapatser så vi tog bilen ner till Plaka-stranden och åt middag på en mexikansk restaurang. Man måste ju variera kosten lite granna.
Idag var jag ute på min morgonpromenad igen och gjorde gympa med efterföljande morgondopp.
Så härligt!
Dessa morgonpromenader kommer jag att minnas länge.
Väl hemma igen var det dags för en snabbdusch och frukost med knoddarna.
Vår frukostmatsal är inte stor och det är tajt mellan borden. Idag satt ett grekiskt par bredvid oss och mannen i sällskapet smaskade något alldeles förskräckligt. Vi kunde knappt hålla oss för skratt. Hugo tappade aptiten sa han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar